Svenskarnas Partis fiaskoval


Med 1,5 miljoner kronor i valkassan och kandidater i 34 kommuner stod dom där. Nazisterna och fascisterna från f.d. Nationalsocialistisk Front, beredda på att göra den största valsatsningen sedan efterkrigstid. Med dunder och brak och sensationslystna journalister i hälarna valde Svenskarnas Parti att slå på stora trumman, 10 kommunala mandat och 10 000 riksdagsröster skulle erövras enligt partiledaren Stefan Jacobsson. Svenskarnas Parti gjorde ett fiaskoval. Inte ett enda mål uppnåddes. Varför blev det som det blev och vad kommer hända inom SvP i framtiden?

Svenskarnas Parti (SvP) har kommit att bli ett välkänt namn i media. De är en direkt fortsättning på f.d. Nationalsocialistisk Front som bildades ur VAM:s nedläggning 1994.
Man har valt en profilering som påminner starkt om det numera nedlagda partiet Nationaldemokraterna som under sin storhetstid hade drygt 1500-1700 aktivister runt omkring i landet, 4 kommunala mandat och som uppnådde det mål SvP satte upp gällande 10 000 riksdagsröster för drygt 12 år sedan. Inspiration har även tagits från tyska NPD, italienska Forza Nouva och exempelvis fascistiska Nordisk Ungdom. Främst gällande utåtriktad verksamhet och intern organisering. Enkelt uttryckt, de har studerat framgångsrika högerradikala rörelser och därefter försökt modifiera in dessa influenser i sin egen rörelse. En omöjlighet utifrån ett strategiskt och organisatoriskt perspektiv.
Det gamla talesättet, ju fler kockar desto sämre soppa är ett passande uttryck när man tänker efter.

SvP har kommit att suga in stora delar av den rasideologiska miljön till sig.
Internt inom miljön har man profilerat sig som den nya nationella rörelsen, partiet man som ”nationell” ska enas kring.

Ideologi är inte längre viktigt. Det viktiga är att företräda svenskarnas intressen mot mångkultur och judisk inflytande över politiken, samt det viktigaste i den konspiratoriska tankevärlden, att stoppa det man kallar för folkutbytet på etniska svenskar, en etnonationalistisk retorik som anspelar på konspirationen att svenskarna utsätts för ett pågående folkmord. Profileringen inom den rasideologiska miljön har gett resultat. Såväl Fria Nationalister som Förbundet Nationell Ungdom har mer eller mindre gått in i partiet, detsamma gäller f.d. nationaldemokrater och andra mindre lokala grupperingar. Enkelt uttryckt så kan man säga att partibygget har utvecklats från NSF-kärnan till ett ideololgisk heterogent parti där fascism har kommit att bli den nya flugan. Den tidigare nationalsocialistiska dominansen inom den rasideologiska miljön har alltså ersatts av rasideologisk fascism.

Internt pyr missnöjet och det är tydligt att Svenskarnas Parti försöker analysera vad det växande stödet för Sverigedemokraterna innebär för SvP:s chanser i framtida val.
Utåt försöker man ge ett fortsatt positivt sken. Men i realiteten så har man redan fått avhopp från partiet.
Partiets tredje mest personkryssade kandidat, den f.d. partiledaren för Nationaldemokraterna, Nils-Erik Hennix har officiellt lämnat partiet. Fraktionsbildningar har även skett inom partiet sedan länge vilket kan leda till sprickor på sikt. Speciellt med ett uselt valresultat i ryggen.

Troligtvis kommer SvP inte läggas ned. Det vore för mycket prestigeförlust för ledningen att erkänna sina misslyckade satsningar.
SvP kommer däremot under fyra års tid försöka locka över fler sverigedemokrater som kan företräda partiet i beslutsfattande kommunala församlingar efter avhopp eller uteslutning från SD. En företeelse som skedde under förra mandatperioden och som kommer att fortsätta under denna med tanke på Sverigedemokraternas uttalade nolltolerans.

Partiet kommer med största sannolikhet fortsätta satsa på sociala medier och kommunikationsverktyg precis tidigare. Utåt kommer man däremot försöka satsa på mer ideologisk skolning, mediaträning och utbildningar som en följd av de minst sagt dåliga framträdanden partiets företrädare gjorde i media under valrörelsen.
En mer utomparlamentarisk läggning kommer också att synas då kampen om den rasideologiska miljöns sympatisörer börjar hårdna mellan SvP och Svenska Motståndsrörelsen.
Varav de senare lyckades kuppa till sig ett sverigedemokratiskt mandat i Dalarna häromveckan.

Analysen om varför SvP misslyckades så fatalt trots den största nationalistiska satsningen i efterkrigstid går isär bland många insatta i rörelsen.
Men personligen så tror jag att det hänger ihop med flera faktorer. Varav de främsta handlar om SvP själva. Nämligen deras okritiska stöd till sin efterlysta politiker, Andreas Carlsson. Andreas Carlsson har pekats ut som skyldig till flera fall av mordförsök i Malmö natten den 8 mars. Han är internationellt efterlyst och befinner sig för närvarande i krigets Ukraina. En plats där han hade tillbringat som revolutionsturist strax före mordförsöken på ”möllan”. Mordförsöken slet av den politiserade mask som SvP försöker skaffa sig och visade deras rätta ansikte. De kom att bli kända som våldsverkare och provokatörer. Deras nazistiska band till NSF blev synligt för allmänheten och helt ärligt, gillar så värst många nazism i det här landet? Nej faktiskt inte, människor må vara väldigt högerradikala i det här landet. Åtminstone 13 procent av de röstberättigande. Men nazism är något som gemene man finner avskyvärt vare sig man står till höger eller vänster.

Samtidigt möttes Svenskarnas Parti av en bred antifascistisk mobilisering från norr till söder.
Aktivister runt om i landet slet ned deras plakat, skrapade bort deras klistermärken från lyktstolparna och tiotusentals människor runt om i landet valde att ge sig ut på gatorna för att blockera dem. En bred antifascistisk rörelse växte fram när nazister och fascister valde att satsa stort.
Massmobilisering från framförallt autonomt håll var och är ett faktum.
Vilket med största sannolikhet har pressat tillbaka SvP ytterligare genom att deras närvaro på gatorna helt enkelt inte tillåts bli ett normaliserat inslag.

Summa kardemumma. Svenskarnas Partis fiasko beror på många saker. Men rent konkret kan man säga att fascisternas värsta fiende är fascisten. I kombination med ytterligare fiender så är det inte lätt att hålla fasaden uppe. Vilket framförallt syntes i landets södra delar där organisationen under valrörelsen mer eller mindre klappade ihop när valrörelsen var som mest intensiv.

Vi får se vad framtiden bär i sitt sköte. En sak är säkert. Antifascism är självförsvar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s