Fascismens framtid – En analys

Den fascistoida rörelsen i Sverige vinner mark. Vilket man framförallt kan se på nätet. Enligt Alexa ligger den fascistiska nyhetsbloggen, Fria Tider, på plats 89 över Sveriges mest besökta hemsidor. Storebror Avpixlat ligger på plats 83 och lillebror Realisten som tillhör Svenskarnas Parti (SvP) ligger på plats 140. Två fascistoida veckotidningar får idag statligt presstöd och Svenskarnas Parti kandiderade precis i över 30 kommuner.

Radikalhögern i sin helhet är med andra ord målmedveten.

Medias granskningar av miljön har allt som oftast bestått av sensationsjournalistik.
Samtidigt har Sverige en polismakt som har stått bakbundna av makthavare. Vilket har inneburit minskat fokus på den högerradikala miljön, vilka naturligtvis har dragit nytta av
situationen. Det må låta hårt, och det är det också. Men det är dags att någon väljer att tala klarspråk om de problem Sverige står inför.

Med en publik på tiotusentals, och ibland hundratusentals läsare, skapar hatsajterna en medveten falsk bild. Ett citat förvrids och tas ur sin kontext för att sedan passa den egna agendan. Målet är inte journalistik. Det är politisk aktivism. Man vill engagera och skapa drev. Men sist och inte minst så vill man skapa hat och passa bollen vidare till sina politiska meningsfränder, antingen till gatugrupper som Nordisk Ungdom eller Svenska Motståndsrörelsen, eller till partierna SD och SvP.

Arrangerade drev, misskrediteringar, hot och förföljelser av politiska motståndare är en medveten och beprövad taktik inom miljön. De vill nämligen inte bemöta sina motståndare. De vill tysta dem.
Radikalhögerns mål är att radikalisera samhällsklimatet och implementera rasideologiska ställningstaganden bland de som identifierar sig själva som nationalistiska sverigedemokrater.

En nyhetsartikel om stök på en fotbollsmatch mellan MFF och Hammarby dramatiseras och används för att passa in i propagandan. Fascisterna inom Fria Tider beskriver hur Malmö-klacken vecklar ut en antinazistisk banderoll och manifesterade mot våld. Därefter vänder man på händelserna där hammarbyare kastar bengaler och försöker ta sig mot MFF-fansen. Syftet är solklart. Man vill skapa en bild av att antifascister är våldsamma och att ställningstaganden mot våld faller platt. En sökning på youtube (https://www.youtube.com/watch?v=_H-Q1S4zUg4) kan förvisso motbevisa Fria Tider rätt enkelt, men ärligt talat, hur många läsare brukar göra research på nyheter?

I kölvattnet av fyra mordförsök begångna av en SvP-politiker gick den fascistoida propagandamaskinen på högvarv. Journalistiken och politiken lades åt sidan på exakt det sätt dom själva anklagar det så kallade ”PK-etablissemanget” för. Polarisering och radikalisering är deras mål. Positionerna ska flyttas fram. Även om det så innebär att att man misskrediterar en döende man som har blivit utsatt för knivhugg i ryggen.

Motståndarna vill man inte diskutera med. För ju djupare man går in på argumentationen och synar vad deras faktiska politik leder till i realiteten, desto sämre går det för dem. Misskreditering som politisk praktik är de ”fria mediernas” melodi. Istället för att bemöta vad motståndaren säger så väljer dom att gå till angrepp mot personen.

Författaren Anna-Lena Lodenius blev intervjuad i Sveriges Radio angående Sverigedemokraternas tal om ”svenskfientlighet” 2010. Lodenius sade att begreppet svenskfientlighet endast existerar i främlingsfientliga gruppers fantasi. Dagarna efter hade aktivister tagit lösryckta citat från henne för att på så sätt legitimera uppsatta gravkors utanför hennes hem. Efteråt fick den aktuella gruppen massivt stöd bland radikala nationalister och SD-sympatisörer på nätet efter att hatsajterna marknadsförde aktionen. Jakten på likes är med andra ord den nya formen av flygbladsutdelningar för radikalhögern.

Vänsteraktivister slås ned och får sina lokaler sönderslagna och istället för att titta på handlingen så väljer hatsajterna att fokusera på hur en grupp på 20 våldsbenägna antifascister från Mälardalen har bedrivit aktioner mot högerradikala sedan tidigare. Som om en grupp på 20 personer som är punktmarkerade av polisen i Mälardalen förklarar mordförsök i Malmö eller ett mord i Vallentuna. Verkligheten är mer komplext än så. Det förstår vem som helst.

Misskrediteringen slutar inte där. Nationalisterna är beredda på att skapa oheliga allianser med liberaler, libertarianer och högerkonservativa.
Vänsterhatet är det centrala. Det spelar ingen roll om liberalerna i övrigt inte vill ha med rasideologiska nötter att göra. Kan dom utnyttja en delsanning eller syssla med psyops på sociala medier så gör man det. Det viktiga är inte den sanning dom säger sig företräda. Det viktiga är att skapa grogrund för rasideologiskt avancemang.

– Kände ni att ni gjorde resultat och framsteg? Frågade historikern Helené Lööw mig efter att ha diskuterat den ”nationella rörelsen” i drygt en timme med varandra.
Svaret blev ett tveklöst, Ja. Varpå jag radade upp ett antal exempel från min egen tid som aktiv.

Aktioner som kostade 200 kr att genomföra kunde generera över 200 medlemmar på
kort tid med utökat kontaktnät och brobyggande som följd. En analys om den med ”nationella” mått mätt i jämförelse, stora SD-svansen på nätet, resulterade i man sökte kontakt med dem istället för att angripa dem som vanligt. Något man inte hade gjort på allvar sedan SD grundandes.

Denna attitydförändring började ske mer omfattande för ca fyra år sedan. Det var ingen slump. Det var ett strategiskt val efter en längre tids interna diskussioner mellan betydelsefulla människor i den fascistoida floran. Rent praktiskt har det inneburit ett närmande mellan människor som identifierar sig som nationalistiska sverigedemokrater och den rasideologiska miljön. Något som få experter trodde var en möjlighet då det ideologiska avståndet mellan rasideologiska fascister och SD:s mer borgerligt färgade populismpatriotism är för stort.

Idag visar det sig att det var ett genidrag. Svansen viftar inte bara på SD längre. Svansen viftar även på SvP idag, ett parti som de flesta av dem inte ville ha med att göra för fyra år sedan. Från fördömanden av det nazistiska våldet för 4-5 år sedan så ser man idag att samma nätaktivister försvarar mordförsöken i
Malmö, attacken i Kärrtorp och exempelvis de nazistiska mobbar som anföll förorterna i samband med förortsrevolterna förra året. Det låter illavarslande, det är det också. Framförallt när dagens fokus ligger på sensationsjournalistik, SD-blunders och blåljusrapportering. Fokus borde egentligen ligga på hur de här grupperna vill påverka samhällsdebatten för att på så sätt påverka samhällsklimatet. Vilket man redan har gjort och ämnar att göra än mer.

Jag sätter mig framför datorn. Gör en sedvanlig koll. Suckar och skakar på huvudet när jag ser hur makthavare kör vidare med sina kålsuparteorier, hur antifascister diskuterar strukturell rasism kring Pippi Långstrump och hur journalister vill se blod före ärliga analyser. Samhällsklimatet är det få som talar om. Trots att det är just det som formar framtiden.

Att Svenskarnas Parti inte lyckades i valet är fullständigt irrelevant när det kommer till att bedöma den högerradikala miljöns framtid. Den här miljön är inte beroende av parlamentarism. Den är emot parlamentarisk demokrati. Faktum är att miljön inte ens är beroende av SvP.
Parlamentariska val är nämligen ett verktyg och inget självändamål.
Det innebär maximal massmedial exponering. Genererar legitimitet och skapar nya kontaktytor gentemot ens målgrupper. Blir det mandat så innebär det dessutom partistöd.
Med andra ord, den representativa demokratin är dömd till att dö om radikalhögern får bestämma.

Makt kan man nå på flera sätt. Exempelvis genom att ge sig ut på gatorna. En ny våg av fascistiska provokationer och våldsdåd är med andra ord att vänta.
90-talets nivåer kan alltså bli en realitet igen om det vill sig illa.
Med tanke på att äldre aktivister från 90-talseran är tillbaka inom miljön så känns det tyvärr inte långt borta.

Alla dessa beståndsdelar bildar en helhet.

De steg de högerradikala har tagit rent historiskt skapar mönster och går i cykler.
Idag 2014 har dom en organisatorisk infrastruktur och propagandamaskiner som de tidigare har saknat. Får de inte ut sitt budskap i etablerad media så skapar de publiciteten själva.
Genererar det sympatier så kan de fångas upp genom ett par knapptryck på Facebook.

Framtiden ser inte så ljus ut.
Jag är övertygad om att den här miljön kommer att fortsätta växa.
Jag är orolig över vilka konsekvenser det kommer ge.
Hur stora dom kommer bli våra gator och torg kan jag inte svara på.
Men jag vet att det behövs en nyanserad syn på den högerradikala miljön.
Kålsuparteorier och minskade anslag till antirasistiska satsningar håller helt enkelt inte.
Fascister, nazister och högerradikala i allmänhet är inga vilsna ungdomar som söker social gemenskap.

Det måste till en kursändring gällande samhällets syn på den samlade högerradikala miljön.
Åtminstone om vi vill slippa se 90-talets nivåer i ny tappning.
Den antifascistiska rörelsen har förstått detta faktum. Efter Alliansens fall så återstår det att se om samhället i övrigt också kommer förstå det hela…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s