Bandidos, SD och kriminalpolitik – En personlig betraktelse

micaelbandidossd

Skärmdump från GT.

Kommentarerna om Sverigedemokraternas nye ledamot i kommunstyrelsen i Svenljunga, Micael Persson, haglar på nätet. Anledningen är för att han har varit fullvärdig medlem i Bandidos MC. Man kan ha synpunkter om det lämpliga i att f.d. kriminella ska ha tillträde till beslutsfattande församlingar eller ej. Jag väljer att se frågan från ett annat håll.

Jag vet knappt vem Micael Persson är. Jag har ingen aning om hur stor distans han har till sitt tidigare liv. Men sett till ett mänskligt perspektiv så ska denna sverigedemokrat ha respekt om han har lämnat den kriminella banan bakom sig. För i ärlighetens namn så krävs det en hel del att lämna den värld Micael Persson har varit en del av. Det är inget man gör i en handvändning. För det är Persson värd en eloge.

Sett till ett sverigedemokratiskt perspektiv så är deras egen politiker ett jävla svin som inte förtjänar att vistas ute på gatorna. För hade Sverigedemokraterna fått bestämma så hade han fått sitta inne på livstid. Tredje gången gillt-principen ska ju införas.

Jag undrar hur många jag känner och är bekant med som hade suttit inne på livstid om SD hade fått bestämma. Det blir ju några stycken om jag säger som så. Jag är ju född underklass, har levt utanför samhället sedan tidiga tonår, missbrukat och befunnit mig i kretsar som få människor trodde var möjligt för någon som jag.

Det där med kriminalitet och gäng blir normalt när man lever ett sådant liv. Festandet och räkningarna ska ju betalas. Man träffar många människor som man binder märkliga band med. En del är fortfarande vänner,de flesta har bara försvunnit bort någonstans i Dilligaf-dalen, andra ser sig som fiender till mig eftersom de förknippar mitt antifascistiska engagemang som ”goleri” och för att de ser mig som en förrädare för att jag reviderade mina åsikter om nationalism och den s.k. ”sociala högern” och kom att se mig själv som frihetlig socialist.

En hel del har fortsatt sina kriminella banor, andra har dött genom åren, bland annat väldigt nära vänner, andra nära vänner sitter på mångåriga straff och några har precis som jag, valt att lämna den där vidriga skitvärlden bakom sig.

De sistnämnda har idag familjer, försöker bli ansvarsfulla pappor efter flera års frånvaro p.g.a. fängelsestraff, missbruksproblematik och psykisk ohälsa. De arbetar och står i. Några är även ansvarsfulla människor som ger tillbaka oerhört mycket till samhället. Andra är arbetslösa men väljer att inte ge upp kampen om ett tryggt liv utan destruktivitet oavsett vad.

Den sistnämnda kategorin känner nog alla svenskar till.
Jag tror att alla känner någon eller några som har skit i sina bagage.
Med det sagt så känner vi alltså alla någon som hade suttit inne på livstid just nu. Hör dom hemma där? Jag tycker inte det. En del människor förtjänar definitivt livstid. Men inte alla, långt ifrån alla.

Som socialist så utgår jag från människan i första hand när det gäller kriminalvård. Det innefattar inte gärningsmannens behov i första hand, det vill säga så som det är idag. Det innefattar först och främst brottsoffret, men framförallt samhället i övrigt om jag ska vara helt ärlig. Det vill säga alla människor som riskerar bli ett brottsoffer så länge det finns förutsättningar för det.

I ett samhälle med social rättvisa, demokratisk ekonomi och framförallt ekonomisk trygghet för alla, så minimeras den ekonomiska brottsligheten betydligt. Det är logiskt.
I ett samhälle där narkotikapolitiken utgår från vård före straff för missbrukaren så skapas friska människor före utslagna kåkfarare. I ett samhälle med en fungerande psykiatri och mindre destruktiv machokultur så hade väldigt många män fått den hjälp dom behöver. För när den där hjälpen uteblir så skapas våldsamma och emotionellt skadade individer. Lägger man ihop det med missbruk och ekonomisk brottslighet så skapas förutsättningar för farliga individer. Det är logiskt. De där individerna borde man ha kunnat fånga upp redan i lågstadiet.

Jag vill helst se att samhället slipper de där farliga individerna.
Men jag tror inte att lösningen är att spärra in alla på livstid.
Speciellt inte när man så tydligt ser hur skadade människor är som en direkt följd av samhällets brister och direkta övergrepp.

Jag tror lösningen är att kombinera straff och vård. Jag hycklar nämligen inte i den här frågan. Det här är första gången jag fläker ut mig så här personligt, men jag anser att det är värt det då det är en viktig fråga. Jag har varit värd fängelsestraff flera gånger om. Men inte en enda gång har jag fått ta del av den så kallade vården inom kriminalvården. Inte ens när jag har bett om det upprepade gånger. Jag har fått hjälpa mig själv i en uppförsbacke som inte ser ut till att sluta. Jag har inte fått ett skit gratis. Jag fick genomlida abstinensbesvären själv. Jag tvingade mig själv till att inte ringa de där samtalen som innebär att man kan ”ordna cash” när pengar behövdes som mest. Jag valde att äta varannan var tredje dag istället. Huvudsaken var ju att min äldsta dotter skulle kunna få äta sig mätt och ha kul när hon besökte mig.

Jag har fortfarande inte hunnit landa helt sedan jag fick mitt sista återfall på alkoholen 2012. Ångesten är stor emellanåt, abstinensbesvären kommer och går, panikångesten har mer eller mindre upphört, sömnlösheten är påtaglig, närminnet har fått sig en törn av det som läkarna beskrev som, ”allvarlig depression”. Helt ärligt, många ”svenssons” hade inte stått på sina ben om de hade sett de saker jag har sett, eller varit med om det jag har varit med om. Det är fullt förståeligt. Jag vet inte själv hur jag orkar. Men av någon anledning så gör jag det. Det är jag mycket tacksam för. Ju mer jag gör för andra, desto mer energi får jag dessutom. Det är en win-win-situation så att säga. Men det funkar ju tyvärr inte så för alla. Alla är vi olika och alla har vi olika förutsättningar.

Idag hjälper jag fattiga hemlösa EU-migranter. Hjälper till med läxhjälp i förorten där jag bor. Jag har fått och får människor att lämna destruktiva högerrörelser. Skriver i antologier, tidningar och på välbesökta nyhetssajter. Deltar i paneldebatter och håller föredrag. Inte nog med det, jag försöker även hinna med lite hederlig klasskamp mellan varven också. Dessutom så jobbar jag. Jag är nämligen arbetarklass. Fast på riktigt. Utöver allt detta så är jag en sjukt stolt pappa till min kära tös som nyligen flyttade hem till mig permanent. Hon har redan höjt sina betyg i några ämnen och det känns fantastiskt att den stora pusselbiten i själen är på plats. Än återstår det bitar kvar, men jag är tämligen säker på att det mesta är möjligt.

kfbdk

18 år gammal men kunde redan ha suttit inne på livstid om SD hade fått bestämma. Foto: Redox Danmark.

Kunde jag lägga om mitt liv så pass drastiskt utan hjälp från samhället så kan alla räta ut sina liv. Speciellt om man har ett samhälle där förutsättningarna finns på riktigt, för alla. De förutsättningarna finns inte med SD:s politik. Av den anledningen så bör Micael Persson avgå. Inte p.g.a. en skitnödig medelklass som använder hans tidigare bakgrund som ett slagträ mot hans parti. Utan för att han själv borde förstå det orimliga i att företräda ett parti som vill att han ska sitta inne på livstid trots att han enligt egen utsago har styrt upp sitt liv.

Rätten till ny kula existerar nämligen inte i Sverigedemokraternas samhälle.

I SD:s samhälle så hade jag inte hjälpt hemlösa och fattiga, ej heller hade jag dragit ur människor från destruktiva högerrörelser, jag hade suttit på livstid för att jag redan som tonåring hade begått mer än tre missbruksrelaterade brott. Micael Persson hade inte suttit och agerat i fullmäktige för Sverigedemokraterna. Även han hade suttit inne på livstid. Likaså SD-riksdagsmännen Roger Hedlund och Runar Filper hade fått sitta bakom lås och bom i skrivande stund om deras eget parti hade fått bestämma.

Andra svenskar som också hade fått sitta inne på livstid i Sverigedemokraternas Sverige är bland annat Kicki Danielsson, Ken Ring, Mikael Persbrandt, Tommy Körberg och Thorsten Flinck. Inte nog med det, SD hade även utvisat Kent Ekeroths mamma. Den typen av kriminalpolitik betackar jag mig för. Dels p.g.a. personliga skäl. Men mest för att jag ser att denna borgerliga hållning är reaktionär och ogynnsam när det kommer till brottslighet som fenomen. För lets face it, brottsligheten kommer inte sjunka så länge orsakerna till brottens natur inte åtgärdas. Tredje-gången-gillt-principen är inhuman och skapar mer lidande och kostnader än vad en nykter knarkare gör efter sin behandling. Dessutom så förebygger en dylik reaktionär princip inte ett dugg, vilket egentligen borde vara huvudsyftet om man vill agera hårt mot brottsligheten som fenomen. Det kan vara värt att tänka på för alla som ser SD som ett föredöme i kriminalpolitiken.

Länkar
GT: http://www.expressen.se/gt/da-bandidos-ledare-nu-politiker-for-sd
BT: http://www.bt.se/nyheter/svenljunga/sd-topp-var-president-br-i-mc-ganget-bandidos%284506502%29.gm
Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19754999.ab
Sveriges Radio: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6001092
GP: http://www.gp.se/nyheter/vastsverige/1.2528712-sd-politiker-tidigare-i-bandidos

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s