”Denna händelse visar att folk hade omsorg för varandra”

Texten ovan väcker tankar.

Detta skrevs alltså 1987 och ska ge ett exempel på hur folk hade omsorg för varandra förr. I klartext: En grupp rasister ser en familj som inte passar in i deras rasistiska världsbild. Hjärntvättade med rasistiska fördomar begav dem sig ut och såg till att en hemlös familj inte skulle få komma in och få värme i vinterkylan. Rent konkret kan man kalla det för etnisk fördrivning som berodde på en utpräglad strukturell antiziganism i samhället.

Jag var sex år gammal när detta skrevs. 11 år tidigare hade den officiella tvångssteriliseringen upphört mot resanderomer.

Detta är förvisso bara en simpel bok med en begränsad upplaga om en norrländsk hembygd. Men någonstans måste ju författaren ha fått sina uppfattningar från. Det vill säga att etnisk fördrivning och rasism var synonymt med omsorg.

Än idag 2014 så är ”tattarna” synonymt med en plåga.
Det är bara till att ta en titt på hur ordet i sig används.

Jag talar ofta med lärare, politiker, journalister och andra skribenter om just antiziganism. Speciellt utifrån min personliga släkthistoria, antiziganismen rent historiskt och hur det påverkar människor idag.

När människor får höra om de övergrepp som har skett så tror de oftast inte sina öron. Det blir obegripligt för dem att man här i Sverige, efter andra världskriget i modern tid, behandlade ett folk på sätt som FN:s folkmordskonvention beskriver som folkmord.

– Men ni har väl fått kompensation brukar man få som fråga.

Nej det har vi inte. Resanderomer blir osynliggjorda istället blir mitt ständiga svar.

Den allmänna uppfattningen är att resanderomer är assimilerade. Vilket i många fall stämmer. Problemet är på vilket sätt resanderomer assimilerades på och vad syftet var. Att syftena berodde på rent antiziganistiska fördomar och rasistiska föreställningar vet vi med facit i hand. Om det var för att utrota oss rent fysiskt som Hitler ville utrota judarna vet vi däremot inte. Det kan endast en sanningskommission komma fram till och en sådan var den förra Alliansregeringen inte för. Hur den nya S+MP-regeringen ser på det hela återstår att se.

Vi vet om de brott som staten utsatte ett helt folk för och hur de särskiljde en romsk folkgrupp (resanderomer) från övriga romer (Kale, Lovari mfl). Tillsammans skapade dessa företeelser grogrund för det man kallar för tvångsassimilering. Det skapade också hat och övergrepp. Brott begicks.

Det har inneburit att ett en etnisk folkgrupp i Sverige inte kan tala sitt modersmål. Ett språk som talades väl för bara 50-60 år sedan. Språket behöver akuta insatser, insatser som uteblir då man inte längre särskiljer oss från övriga romska grupper. Skilja oss åt fungerade visst bara så länge staten ville utrota oss. Nu när språket och kulturen behöver akuta insatser och räddning genom att särskilja och se den romska inkluderingen utifrån varje romsk minoritets behov så fungerar det inte längre.

Det borde inte vara så. Men det är så.

Resanderomer är Sveriges största och äldsta romska grupp.
Vi är de där ”tattarna”. Skandinaviens N-ord för romer.
Vi är de där som tvingas höra att vi är för assimilerade för att få hjälp.
Vi kan ju språket, de sociala koderna och vi klär oss som alla andra svenskar. Hälften av oss är inte speciellt mörka heller. Vi har ju inte samma historia av slavförhållanden som en del nyanlända grupper har.

Som sagt, vi är ju assimilerade så vi borde förstå att våra problem får vänta. Det är det intryck som jag och många andra resanderomer möter när vi talar om vår situation.

Jag själv som är aktiv i frågor rörande antiziganism rent generellt samt resanderomer rent specifikt via mitt styrelseuppdrag i organisationen, RUNG, ser problemen och jag ser även behoven. Utbredd arbetslöshet, bristfällig skolgång, psykisk ohälsa, rotlöshet, missbruksproblematik och kriminalitet är problem som finns och problem som man inte kan negligera. Det går inte att dra en annan slutsats än att helt folkslag lider av ett kollektivt trauma som en följd av de brott som har begåtts mot oss.

Men som sagt, vi är ju assimilerade, det där får väl ta tag i själva.
Bördan ska visst ligga på offret i detta fall.

1987 såg man fortfarande antiziganismen mot resanderomer som en form av social omsorg i det här landet. Även om staten hade ändrat sitt synsätt på resanderomer rent juridiskt då, så var den strukturella antiziganismen stark. Det vittnar inte minst beskrivningen om de skidåkande Maderborna om. Är det någon som på fullaste allvar tror att det där synsättet var isolerat till denna norrländska lilla avkrok och att synsättet inte följde med in på 90-talet och vidare in i kommunikationsålderns 2000-tal? Låt mig tvivla.

Det som gör mig arg och förtvivlad är vetskapen om hur det ser ut bland resanderomer. Visst har vi det mycket bättre än andra grupper. Men vi har fortfarande de problem jag räknande upp och när det kommer till antiziganismen så blir vi ärligt talat inte tagna på allvar. Vare sig inom den heterogena minoriteten romer eller av de som normalt sätt sysslar med de här frågorna ute i kommunerna.

Jag vill ha upprättelse. Men mest av allt vill jag se insatser och åtgärder som tar hänsyn till de konsekvenser och det lidande som tvångsassimileringen har inneburit. Inte som nu, då bland annat kunskapsbristen leder till att tvångsassimileringen anges som skäl till att vi inte ska få den hjälp som behövs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s