SD och fascismen

http://eyeoncitrus.files.wordpress.com/2010/11/fascism.jpg

Plötsligt händer det. Man ser en sådan där artikel man man gillar till en början, men som vid en närmare eftertanke lämnar en bitter smak i munnen. Göran Adamson, politisk sociolog skriver i SvD Opinion att SD inte kan betecknas som ett nyfascistiskt parti. En slutsats som jag delar. Det som skiljer oss åt är förklaringen till varför Sverigedemokraterna inte bör betecknas som ett nyfascistiskt parti. Vilket jag tänker illustrera genom att bryta ned Göran Adamsons debattartikel och ge en sidoförklaring till varför Adamson skjuter men missar målet.

”Stefan Löfven skriver att Sverigedemokraterna är ett ”nyfascistiskt” parti (DN Debatt 6/12). Finansminister Magdalena Andersson gör det några dagar tidigare. Debattören Daniel Suhonen hävdar att SD motsvarar ”den svenska politikens IS” (Expressen 5/12). Det pågår överlag en ivrig diskussion om vad SD är för något, och de flesta tycks överens om att partiet är extremt. Den ene citerar den andre, som citerar den tredje, som citerar den ene.”

Här är vi rörande överens. Det finns enormt många mytbilder kring Sverigedemokraterna. Mytbilder som både förskönar och svärtar ned. Detta är dock inte ett signifikant problem gällande Sverigedemokraterna. Sett till sociala medier och den ordniarie valrörelsen 2014 så drabbade detta fenomen i princip samtliga partier. Inte minst Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet.

Mytbilderna kring Sverigedemokraterna är som sagt många. Jag stöter på flera stycken varje gång jag är ute och föreläser.

Beträffande fascistbegreppet och Sverigedemokraterna så är det inte svårt att förstå varför det existerar. Sverigedemokraternas partihistoriska band till Per Engdahls Nysvenska Rörelsen finns där svart på vitt och detta har kommit att färga av sig i partiets historia fram tills dessa dagar. Inte minst synen på klassbegreppet och höger och vänster-skalan.

Problemet som uppstår är att människor i allmänhet inte känner till vad fascismen är. Exempelvis kan man nämna högern förklaringsmodell som hittills bland annat har bestått av att beskriva fascismen som en vänsterideologi och som ett skällsord. Nog för att Mussolini hade syndikalisten Sorel i tankarna. Men sett ur ett fascistiskt perspektiv så är det viktigt att förstå att det snarare handlade om synen på politisk praktik. Det var inte av någon ideologisk natur så att säga. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv förordade Mussolini liberal frihandel.
Efter revolutionen gavs den ekonomiska makten till liberalerna kring Il Duce.

”Men om man nu är så intresserad av SD – borde man inte också studera partiets eget material? Det har jag gjort. Jag har gett en kurs vid Institut för statskunskap vid Köpenhamns universitet: ”SD – Folkets röst eller hot mot demokratin?” Vi gick igenom allt av SD:s primärmaterial som finns tillgängligt på nätet – partiprogram, handlingsplaner, valmanifest, ”Vår politik från A till Ö”, tidningen SD-Kuriren och så vidare – för att få svar på frågan: Är SD ett rasistiskt parti?”

Här ställer jag mig följande fråga. Hur definierade Göran Adamson rasismen? Detta får vi inte veta och därför lämnar Adamson ett hål i sitt resonemang.

Att studera partiets offentliga material är givetvis en fördel om man ska förhålla sig till var partiet står rent ideologiskt. Men att endast utgå från det som finns tillgängligt offentligt på SD:s hemsida gör att resonemanget blir svagare. Ett partis politik utgörs inte bara av deras offentliga material på nätet. Motioner i beslutsfattande församlingar, pressmeddelanden, uttalanden och politiska konsekvenser går inte att negligera. Ej heller bör man negligera Sverigedemokraternas internkultur och synen på hur sverigedemokraten uppfattar och definierar rasistbegreppet.

Att Sverigedemokraterna inte står på en etnonationalistisk grund och därigenom diskvalificerar för en plats i den rasideologiska miljön innebär inte att partiet är skyddat från rasism. För det är det inte. Partiet livnär sig på strukturell rasism och har precis avslutat en valrörelse där partiet gick till val på antiziganistiska mytbilder. Utöver det så står det utom all rimlig tvivel att partiet de facto bedriver generalisering som politisk teori gentemot hela kollektiv beroende på deras etniska bakgrund.

Sverigedemokraternas rasism slutar inte där. Sett till konsekvenserna av partiets faktiska politik ifall den hade blivit en realitet så talar vi om rasism. Det mest tydliga exemplet är synen på att man står över människor rent moraliskt som en följd av den svenska kulturen. Vilket tar oss till Sverigedemokraternas assimileringspolitik. Effekterna av att tillåta storföretag konkurrera med de olika samiska folken som lever på rennäringen vore förödande. Man hade helt sonika trängts bort av marknaden på samma sätt som småföretagare trängts undan inom byggbranschen. Det hade inte bara inneburit förlorade arbetstillfällen för samer. Det hade framförallt inneburit att ett sätt att leva hade försvunnit. Med det hade kulturer och traditioner försvunnit. Människor hade flyttat. Människor hade tvingats ut i assimilering. Konsekvenserna är utan tvekan rasistiska. Att partiet beskriver det som ett sätt att motverka diskriminering mot svenskar övertygar inte. Det finns inget gott i att ta ifrån människor deras identitet och tvinga dem till ett liv som de egentligen inte borde leva om de själva inte vill det.

För övrigt definierar jag rasism som följande: Generalisering, värdering och kategorisering av människor efter deras etniska bakgrund.

”Resultatet vi kom fram till var att SD inte kan betecknas som rasistiskt – och alltså inte heller som ”nyfascistiskt”. Att vilja begränsa invandringen kan inte – försåvitt man inte anlägger ett begreppsraster som är rent neurotiskt – kallas ”rasistiskt”. Inom FN framhålls ibland att hjälp i flyktingområden är effektivare utan att förslagen kallas rasistiska.”

Återigen får man ställa sig frågan om hur Adamson med flera definierade rasism. Att begränsad invandring inte är synonymt med begreppet i sig är underförstått. Det finns många ickerasistiska länder som har en mer restriktiv invandring än vad Sverige har.

Det som avgör rasismen beträffande begränsad invandring eller ej är utgångspunkten i det hela. Inte frågan i sig.

Adamson gör det väldigt lätt för sig när han utesluter fascismen på grund av bristen på den odefinierade rasism han tar upp. Något som innebär att Adamson inte förstår att fascismen inte är bunden till rasideologi. Ett exempel är det faktum att Benito Mussolini själv ansåg att rasbegreppet inte spelade någon roll. För Mussolini hade ras ingen betydelse för nationalismen. Hans eget ord för att beskriva rasfrågan utifrån ett fascistiskt perspektiv var: Delirium.

”De värderingar som SD:s eget material ger uttryck för är konservativa och nationalistiska. Fram tonar bilden av det svunna folkhemmet – Sverige anno 1950. Det populistiska anslaget är starkt. Eliten är korrupt och manipulativ, och ”folket” – som på klassiskt populistiskt manér framställs i singularis – är stumt, förtrampat och fört bakom ljuset. Det finns ett anslag av anti-intellektualism och ledarkult, av the reluctant politician, mannen som motvilligt för folkets talan och visst – de här bilderna är inte politiskt ofarliga. Men ett slags ”fascism”? Knappast.”

Här skapas ett påstående och en förenkling utifrån vad fascismen är.

Sett till fascismens grundkriterier så står fascismen på en konservativ grund, man har även en socialpolitisk framtoning och en aversion mot demokratiska spelregler när de inte gynnar den egna agendan. Nationalismen utan fascism är ingen fascistisk ideologi. Nationen och nationens resning är det centrala.

I övrigt håller jag med Adamson. Trots det bör han vara försiktig med att döma ut ett begrepp utan att titta på begreppets innebörd.

”Varför använde sig då Löfven av ett begrepp som inte stämmer? Antagligen för att vi inte ska -rösta på SD. Problemet är bara att den extrema innebörden av begreppet fascism går förlorad. Det sägs emellanåt att fascismens natur gör det nödvändigt att använda en vid definition och även inkludera gränsfall. Jag håller inte med. Gränsfall kan inkluderas bara om det rör sig om något alldagligt, och fascismen är inte alldaglig. Det faktum att fascism och nazism symboliserar ett slags politikens nollpunkt gör att vi snarare bör ¬använda dessa begrepp sparsamt och inte vårdslöst slänga dem omkring oss och pråla med vår moraliska överlägsenhet.”

När ett riksdagsparti på allvar står och säger att de kommer fälla alla regeringar som inte tar upp deras invandringspolitik så har vi ett problem i Sverige.

Jag instämmer med analysen att man ska kalla en spade för en spade och inte dra för långa växlar. Men situationens allvar gör att man får se Sverigedemokraternas utfall som ett hot mot den representativa demokratin. Att sträva efter spruckna regeringar istället för att acceptera att man är ensamma om att ha den linje de har är inte gynnsamt för det politiska klimatet. Det skapar snarare ett hårdare klimat där en radikaliserad höger är att vänta. Av denna anledning så bör man inte vara sparsam med fascistbegreppet. Man bör snarare diskutera det och höja ett varningens finger före att stå och peka och uttrycka sig oklokt. Frågan handlar inte om moralisk överlägsenhet. Det handlar om rädsla och det handlar om ilska.

Fascismen i olika former en realitet år 2014 vare sig Göran Adamson vill det eller ej.

Det stämmer helt klart att fascismen inte är statsbärande.
Men sett till vår nutid så är fascismen inte död.
Den är i allra högsta grad levande.
Inte minst i Grekland, Ukraina och exempelvis Ungern.
Att enbart se frågan utifrån ett parlamentariskt perspektiv är att göra ett antifascistiskt självmål. Fascismen är inte bunden till parlamentet. Det är inte fascisterna heller.
En gramsciansk boom har ägt rum i den bruna floran.
Metapolitik och kulturkamp är det nya svarta.
Det handlar om strategi och det handlar om att bygga infrastrukturer.
Man har företag, medier och satsningar på politisk entrism och klassisk utomparlamentarisk aktivism. De så kallade nya medierna är inga underdog-projekt längre. De är en del av en rörelse där fascism är spännande istället för främmande.
Man måste se bortom parlamenten för att förstå fascismen.

”När SD kallas nyfascistiskt blir den psykologiska effekten inte att partiet svartmålas utan att verkliga fascister banaliseras. På så vis bidrar Löfven och ¬andra till att anklagelserna mot SD blir än mer svepande och urskillnings¬löst drabbar allt större politiskt otränade väljargrupper som medvetet eller ej ¬låter sig radikaliseras: ”Är det fascism att våra barn ska tala god svenska? Att hissa flaggan? Nästa gång blir det SD!”

Först skriver Adamson att fascismen inte är alldaglig och därigenom förminskar han fascismens existens och inflytande. I stycket ovan varnar han däremot för att fascisterna banaliseras. Detta skapar en ambivalent bild av vad Adamson vill få fram. Ena stycket säger han att fascismen knappt finns, i nästa stycke skriver han att fascister kan gynnas. Argumentationen blir svår att ta på allvar.

Hur som haver så tror jag inte att den psykologiska effekten innebär radikalisering.

Radikaliseringen sker förvisso med hjälp av det sociala stigmat men det gäller det sociala stigmat i sin helhet och är långt ifrån begränsat till ideologiska epitet.

Den här formen av förenklingar håller inte.
Sett till verkligheten så blir den psykologiska effekten snarare att den antirasistiska rörelsen talar om ett begrepp som de knappt vet något om. Botemedlet för detta är inte tystnad, det är folkbildning.

”Den antirasistiska vänstern motarbetar inte högerradikalisering utan bidrar till att den ökar i styrka. Om inte SD:s kritiker tar sitt förnuft till fånga bara för att högerpopulister höjer rösten – varför skulle då aggressiv retorik från andra hållet ha någon effekt? Genom att påstå sig ha monopol på verkligheten antyder Löfven, Andersson och andra att högerpopulistiska värderingar beror på missuppfattningar och liksom kan informeras och skrikas bort. Men högerpopulistiska åsikter är lika internt konsistenta som andra värderingar. På så vis trivialiserar SD:s kritiker faktiskt den höger¬radikala faran och visar att man inte förstår situationens allvar eller vad politik handlar om. Det vore naturligtvis en mardröm om anti-SD-entouraget fick hand om motståndet mot ett potentiellt högerextremt maktövertagande.”

För det första så vet jag inte om man ska klassa Socialdemokraterna som vänster.

För det andra, detta är ingen vänsterfråga. Frågan handlar om fascism och om Sverigedemokraterna. Ska man göra en analys av läget utifrån ideologiska perspektiv så krävs det att man går längre än av Adamson har gjort i sin research. Det krävs även att man plockar ut de beståndsdelar som utgör fascismen och jämför dessa med SD:s faktiska politik vilket är mer än Adamsons research.

Gör man detta så ser man klart och tydligt att Sverigedemokraterna saknar de beståndsdelar som utgör en fascistisk helhet. Många beståndsdelar finns där och frodas. Men andra mer vitala delar saknas. Av denna anledning så bör man inte definiera SD som ett fascistiskt parti. Men man bör ej heller blunda, förvrida och förminska fascismen som begrepp.

Som avslut vill jag återge Mathias Wågs ord om Sverigedemokraterna och fascismen. Dessa ord förklarar nämligen läget på ett väldigt bra sätt. Det handlar nämligen om: Bruna rötter, blågul stam och bruna grenar.

Det är därför diskussionen ska välkomnas. Allt annat är naivt utifrån ett antifascistiskt perspektiv.

Göran Adamsons debattartikel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-att-beteckna-sd-som-nyfascistiskt_4175429.svd

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s